Hertha av Fredrika Bremer - Lisa Lundberg

Hertha av Fredrika Bremer

Lisa Lundberg SA11SA

Jag har valt att arbeta med Fredrika Bremers roman Hertha. Bremer levde mellan åren 1801-1865 som författare och samhällsdebattör. Under Bremers tid stod kvinnofrågan högt upp på agendan och skulle ses som kvinnornas frigörelse. Från sitt liv inspirerades Bremer att skriva Hertha, som speglar en själs historia, en teckning ur det verkliga livet av en kvinna.

Hertha var en själ full med liv och energi, som föddes längtande till att få leva och få se det klara ljuset. I gråstensberget där hon bodde fick hon många intryck, himlen över huvudet och jordens berg och dalar där hon såg ut.
En speciell syn var ett högt, grönt träd som hade grenar täckande jorden och upp i himlen. Ur en källa såg hon att det hämtades vatten för att begjuta detta träd som blommade på. Människor plockade sedan av trädets frukter för att därefter frambringa ädla skapelser, deras verk. Inspirerad som Hertha blev, försökte hon också bli en av arbetarna som var vetenskapens och konsternas dyrkare.

Hon lämnade berget snart berget med sikte på det fantasifulla trädet. På vägen mot trädet uppstod flera hinder, men inget hon inte kunde övervinna. Så småningom närmade hon sig berget och då uppstod det sista hindret, en stor mur som skulle omge hela trädet, något som hon däremot inte skulle klara av att besegra.
Hon försökte med all sin kraft att komma in, men nekades inträde av några vakter som talade om att endast män var välkomna både in och ut. Enligt vakterna var frukten på trädet icke för henne och hon blev uppmanad att återgå till sitt berg för att koka eller spinna, som sågs som hennes och kvinnans uppgift i livet. Hon blev alldeles chockad av att höra dessa ord, men kunde inte göra speciellt mycket åt det. Till slut återvände hon med tårfyllda ögon till sitt berg.

Hon sökte svar på varför detta var en kvinnas uppgift, dock helt förgäves. Men en sak bidrog det till, att hon såg sig själv sitta som de andra spinnande på sländan och därmed insåg sitt eventuella öde. Det gick till och med så långt att hon tänkte för sig själv ’’snarare än att leva så här var det bättre att aldrig ha blivit född’’. Som tur var fastnade hon inte alltför länge i dessa tankar. Så småningom insåg hon att detta liv inte var något för henne, att göra samma sak varje dag utan ända och ändamål.

Hon hade nu bestämt sig, hon skulle göra slut på lidandet, för alla. Hennes vilja var starkare än någonsin och siktet var inställt. Hon mindes några ord, samtidigt som hon ställde sig upp och sade ’’jag vill redligen kämpa’’. Och som hon gjorde det, det fanns nu hopp för både henne och hennes systrar, kvinnorna.

Bremers roman har gjort stora intryck på mig, säkert även andra. Jag beundrar på vilket sätt Bremer beskriver en själs historiska resa under 1800-talet. Säkerligen fick hennes roman stora reaktioner då hennes verk var så ärligt. Många hade kanske tyckt verket var för ärligt om det inte vore för den stora kvinnorevolution som ägde rum under samma tid då romanen kom. Jag anser även att Bremer var modig när hon skrev verket, för vem kunde veta vilka följder och reaktioner en sådan här ärlig roman skulle komma att få.

Bremer har troligen i sitt verk har tagit inspiration av andra stora författare såsom av Mary Wollstonecraft, vars verk ’’Till försvar för kvinnans rättigheter’’ från år 1972 sägs vara ett av de första verk som är uttryckt feministiskt. Dock skiljer sig självklart den forma synen på feminism med dagens syn, men det är en naturlig sak som skett. Jag tror inte heller att Bremer tagit alltför mycket från Wollstonecraft, men för den sakens skull kan jag inte tro att hon inte använt henne som hjälp i sin egen väg. Det är väl det som också är meningen, ett sprida ett budskap vidare, för att få flera att i framtiden agera. På det sättet har Bremer liksom själv spridit budskapet vidare till andra stora författare.

Även fast det finns mycket som antyder till att kvinnor även under denna tid hade det extremt svårt att få sin röst hörd, så finns det några saker i romanen som åtminstone antyder på en gnutta hopp. Ett exempel är när Hertha lämnade berget och begav sig mot det stora trädet. På vägen möttes hon som sagt av ett flertal hinder, men lyckades övervinna alla utom det sista. Det kan tolkas som att det går att göra små skillnader på vägen mot en stor skillnad, men det sista saknas. Och det är kanske så det är i det verkliga livet också. Det hade vid denna tidpunkt skett en enorm förbättring för kvinnorna, men fortfarande saknas det sista för att göra det jämställt. Jag tror fortfarande det finns ungefär lika stora svårigheter i kampen för att göra villkoren lika mellan män och kvinnor, bara det att skillnaderna och villkoren har ändrats till lite annorlunda problem.
En annan sak är då Hertha kom till muren som vaktades så var det röster inifrån muren som löd ’’Släpp den unga kvinnan in, hon bör även få njuta av trädets frukter’’. Dessvärre var det för många som var emot att släppa in henne, men det fanns i alla fall delar till något positivt.

En av de bästa sakerna med romanen är Herthas person, hon ger sig aldrig. På detta sätt skänker hon säkert mycket hopp till andra kvinnor där ute som saknar det. Samtidigt ska heller inte sanningen undanröjas, kvinnor har länge haft det mycket svårt. Till att börja med måste vi försöka svara på den extremt djupa och svåra frågan: ’’Varför finns kvinnoförtryck?’’ För om vi inte kan få en gnutta svar på den, hur ska vi då kunna motivera oss själva tillräckligt samt andra att avskaffa förtrycket? För mig liksom andra är det extremt svårt att svara på bakgrunden på förtrycket. Somliga skyller på Kapitalism, andra på Marxism. Saken är ändå rätt klar på ett sätt, vi måste komma på en gemensam anledning och lösning. Alla kan inte tycka olika saker, då kommer skillnaden i framtiden att vara obefintlig. Vad jag vet så är det inte alltför svårt att få människor att agera, och än mindre svårt att ändra normer. Att normer ständigt ändras är ett samhälles naturliga framgång, ändå har vissa normer satt sig som ett ont plåster på oss.

Det jag motsätter mig mest med vissa feminister är deras oförmåga att acceptera att även män vill bekämpa feminism. De flesta är överens om att männen måste agera och våga släppa in kvinnorna i exempelvis arbetslivet, men vad har männen för anledning att agera om de inte blir accepterade i alla fall? Detta låter snarare som ett sätt att hämnas på männen för att kvinnorna hela tiden tidigare blivit utlämnade ur samhället. Men för att tänka realistiskt, vem eller vilka kommer detta egentligen att gynna? Åtminstone inte kvinnorna. Då kan de istället fortsätta klaga och så går cirkeln om. Ett exempel är att alla mansdominerade sporter. Kvinnorna är väldigt måna om att på samma sätt som männen bli accepterade att utöva den sport de är intresserade av, men då måste männen acceptera kvinnorna. Motsatsen gäller med att kvinnorna måste släppa in männen i feminism frågan.  Det är dags att låta alla hjälpa till, så välkomna männen!

Tack Fredrika Bremer och alla andra som fått människor som mig att öppna ögonen och vilja agera. För vem vet vart vi hade stått idag utan erat ingripande på 1800-talet?